År 1180 enligt den amorniska almanackan.

 Vinden tjöt och vattnet piskade mot stenbeläggningen i den

 trånga gränden. Blixtar lyste upp den flyende kvinnans väg.

 Astrid saktade in stegen lite och vred på huvudet för att se hur nära förföljarna var. Hon såg ingen, men hörde skramlet från männens

 svärd som slog emot deras järnbeklädda ben. Det var inte

 långt kvar till kulverten som skulle ta henne under muren som

omgärdade staden. Allt hade gått tokigt, männen som jagade

henne visste att hon hade informationen om den gamle Emirens hemligheter. Astrid ökade återigen farten. Hon var tvungen att ta

sig tillbaka till sin egen tid, för att sedan kunna komma tillbaka

och rädda den sönderfallande staden och landet mot det hemska

som nu var på väg.

   Hon närmade sig snabbt nergången till kulverten under stadens

skyddsmur. Inte många känner till denna hemliga utgång.

När hon med snabba steg rundade den sista kröken i den vindlande gränden såg hon en vakt som patrullerade precis utanför

nergången. Han var klädd i Nazariens fruktade uniform, med den

stora svarta fågeln på tunikan som var trädd över ringbrynjan. Astrid

föll nästan omkull när hon hastigt bromsade in.

   Den beväpnade vakten hade ryggen vänd mot henne, kanske

skulle hon kunna smyga ner bakom honom? Precis när hon nådde

öppningen ner under muren vände mannen sig om. Astrid ryggade

bakåt, vakten var stor och log ondskefullt. Han vrålade för full hals:

”Stanna kvinna!” Astrid hadde inget val. Hon måste ner i kulverten.