Författarens ord.

Jag har alltid läst böcker. Som barn var det Fem-Böckerna av Enid Blyton, Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och Bomba Djungelpojken av Roy Rockwood.

Läsandet har sedan följt mig genom åren och jag läser fortfarande varje dag. Men jag har aldrig haft något sug efter att skriva själv, jag gillade inte ens att skriva uppsatser i skolan.

 2009 är jag dock med om en allvarlig olycka, jag hamnade på intensiven och blev kvar där i över fyra månader, enligt vad som berättas för mig i efterhand så borde jag inte överlevt, alla de blodförgiftningar och organsvikt som drabbade mig skulle tagit mitt liv.

 Nu överlevde jag ändå trots statistiken, en sjuksköterska på intensiven gav mig en skyddsängel i present, hon menade att jag måste haft åtskilliga sådana (det tror för övrigt jag med). Efter min långa sjukhusvistelse fick jag så en dag komma hem igen, jag blev sakta bättre, mina ben hade förtvinat av alla mediciner jag fått så jag sitter numera i rullstol.

 Efterhand började jag läsa igen, först sakta men sedan mer och mer, skillnaden nu var att det var något nytt, nått fanns i mitt sinne, jag till och med drömde om det. Helt plötsligt hade jag en historia i huvudet som försökte göra mig uppmärksam på att den ville bli skriven.

 Jag har ingen aning om var den kom ifrån, men jag visste att den gamla stenbro man passerar vid Hova när man reser längs E20 mot Göteborg från Örebro var en central del i berättelsen.

Så där är vi nu, något hände med mig när jag låg sövd alla dessa månader på intensiven, historien dök in i min hjärna. Jag vet inte vad den snälla sköterskan som gav mig ängeln skulle ha sagt, men kanske anledningen till att jag fortfarande är i livet är den att historien om Stenbron och Agnes och alla de andra skulle skrivas, vad vet jag.